Hemmalyx

Det börjar lacka mot veckoslut. Fredagar har alltid varit den bästa av alla dagar. Nu är de något ännu mera! Fredagen är början på hemmavarandet. En lyx som jag mer och mer börjar värna om. Det är konstigt hur saker och ting gör en "kullerbytta". Det som förr var tråkigt och alldagligt, känns nu som en otrolig fest.

Ni vet detdär med fredagspizzan. Förr markerade den att veckoslutet börjar. Nu har fredagspizzan fått en mera "allvarligare" innebörd. Vi får vara HEMMA! Dagarna och kvällarna är fyllda med allehanda   måsten. Dessa måsten är givetvis en del av jobbet s.a.s.  På samma gång som det är roligt och spännande att träffa nya människor, kan det nog bli rätt slitsamt. Jag hoppas, att det skall lätta så småningom. Med det menar jag, att man på något sätt blir vanare, varmare i kläderna. Ty lättare lär det inte bli. De som varit länge med i gamet, säger att hösten är alltid lugn och att takten nu börjar trappas upp.

Jag kan belysa detta med ett exempel. Jag har lovat mamma och vänner, att jag skall flyga hem till Finland före julen. Jag sitter och kollar kalendern och undrar " var skall jag klämma in en resa? " Det gäller ju förstås att prioritera, men som ny är det svårt att se vad som är viktigt och vad kan jag slopa. Man vill ju inte vara ohövlig och låta bli att dyka upp på en mottagning. Det är ju en del av jobbet, en verkligt viktig del, att vara socialt aktiv.

Det finns en annan sak, som utmärker mitt novisskap. Jag har kanske inte ännu riktigt förstått vad det innebär att vara ambassadris! Att jag hela tiden borde tänka på hur jag klär mig, beter mig och uppför mig. Jag har alltid haft som motto, att vara mig själv. Nåjo, om jag skall vara helt ärlig, så är jag nog en verkligt gammal och envis hund som har svårt att lära mig nya trix. Men om jag måste dra en roll, så orkar jag nog inte och alla kommer att genomskåda mig. Visst kan jag väl föra mig värdigt, men blir jag ivrig så kan jag hoppa. Hör jag något roligt, så börjar jag gapskratta. Är jag glad, så tar jag små danssteg.

Och så detta med klädseln. Okej, mina slitna och söndriga Levisar är gömda längst in i garderoben. I höstas gick jag ut för att köpa represenationskläder. Det var ett påtag. Var skulle jag börja? Jag kom varje gång hem med klänningar à la Stina. Till slut, och med Ekis hjälp, började jag styra kosan mot andra butiker. Rysch och plysch byttes ut mot stilrent. Uggsen mot pumps och högklackat. Än så länge ;) Bara jag blir varm i min roll, kryper nog -jag- fram igen!

Och nu till händelsen, som kanske belyser det ovanstående. Eki ringde och undrade om vi vill gå på en finsk cirkus. ( Detta samtal hade vi för några veckor sedan. ) Jovisst, varför inte. Visst, det var fredagkväll, men kör till. Finsk cirkus kan ju vara något att se. Så vi fick biljetter och körde iväg. Då tänkte jag såhär, fredagkväll=ledigt och cirkus=inofficiellt. Inte sant? Sagt och gjort, på med jeansen och Uggsen. Löst och ledigt. Väl ditkomna, står det en mottagningskommitté och väntar på oss!!! Borgmästaren och kulturinstitutets chef hälsar oss välkomna. Ingen hade berättat att detta var i högsta grad en representation, med en tillhörande mottagning efter showen! Jag kände mig som en katt bland hermeliner. Tills mottagningen började. Cirkusen var mera en typ av akrobatik. 6 väldigt duktiga killar, som utförde de mest hisnande numren utan skyddsnät. Efter showen gick vi då back stage och där stod killarna, drypande av svett, i kalsongerna!!! Efter att de duschat, kom de tillbaka i... jeans och T-skjortor. Gissa vem som då kände sig rättklädd, trots allt ;) Slutet gott, men en tankeväckare. Jag insåg, att vart vi än går, representerar vi. Vi är nu aporna och i blickfånget. His exellency and madame Erik Lundberg :D

Som motvikt för att orka med allt vad det nya livet medför, är det ju viktigt att ha något eget. Jag har skaffat mig ett gymkort och har redan börjat gå på pilates. Imorgon skall jag träffa min personliga tränare, som säkert gör upp ett hemskt program som jag envist kommer att följa. Tanken på ett sundare liv har vaknat och det känns inte alls jobbigt! Dessutom har jag börjat med lapptäcken igen. En hobby som slumrat de senaste 3 åren. Jag kom med i en grupp och nu sitter jag och syr små lappar för hand! Det underbara med detta är, att gruppen består av lokala kvinnor. Trevliga norskor, som glatt pratar och skrattar och som välkomnade mig omedelbart in i gruppen!

Här sitter jag och myser i ensamheten. Eki ute med en finsk delegation, som anlände imorse. Ett av gästrummen är bebott, så vi har vår första gäst. För Eki är det långa och tunga dagar. Han jobbar, reser, representerar. Det är frukostar, luncher, middagar och mottagningar. Dessa går alla arbetets tecken. ( Dygnet har så få timmar, så även en frukost betyder jobb. ) Personalmöten, samt att bygga upp kontakter, nätverk, föra Finlands talan etc.etc. Takten trappas upp, som sagt, hösten har bara börjat men imorgon är det fredag och det betyder..... pizza och en hemmakväll :)

Ha ett rofyllt veckoslut, tänd ljus i höstmörkret och njut av stillheten. Det gör vi ;)

Fredag…. igen


Pizzadegen jäser, ölen är i kylen. Jag har ringt till mamma och hemmet är städat. Detta betyder enbart en sak, att det är fredag. Jag är till en viss mån en vanemänniska, rutiner gör att saker och ting blir gjorda. Att skriva en blogg, hör ännu inte till mina rutiner. Därför blir det långa pauser mellan texterna. Jag är definitivt en gammal hund, som har svårt att lära mig nya trix. Sakta men säkert…

Nu har vi varit en månad i Oslo. Redan. Med fasa ser jag dagarna gå och om 4 år sitter jag någon annanstans och skriver denna blogg. Det kanske känns dumt, att ens fundera så. Jag vet hur snabbt åren går. Jag har fått för mig, att de på något sätt går snabbare när man lever ett "nomadliv". Jag vet, att när vi anländer till en ny postering så har jag X antal år framför mig. Det är som om man har en träkloss, varje postering är en kloss och de ökar i antal.

Jag har ju inte något att jämföra med och kanske känns det lika för andra, men när jag tänker tillbaka på en händelse, så är det förknippat med ett ställe. Ett land, en stad. Jag ser på ett foto och plötsligt är jag tillbaka till t.ex. Syrien. Vår första postering, barnen var små och allt var obekant och spännande.

Erik hade åkt iväg tidigare till Damaskus. Jag och pojkarna anlände senare. Alexander var 5 år och Jonathan 3 år. Vi hade förberett sönerna så långt vi kunde. Att skolspråket t.ex. blir ett annat än det vi pratar hemma. Engelska. När vi gick ombord på Finnair i Helsingfors, stegade Alexander fram till flyvärdinnan och sade " hello, my name is Alexander and I am 5 years old ". Lillebror var inte sämre, utan tultade fram och sa " hello, my name is Jonathan and I am 3 ". De hade förstått…. nu börjar något nytt!

Nu är dessa små redan vuxna män och lever sina egna liv. Oj så många nätter Eki och jag legat vakna och funderat på, om vi gjorde rätta val. Processen börjar ju alltid så, att Eki kommer hem med en bunt papper där blivande posteringar blir lediga. Han sätter ett krux i kanten, vilka han tycker är intressanta. Sedan tar jag fram min penna och kruxar för, vilka ställen/länder jag kan tänka mig att bosätta mig i. Jag är väldigt möjlig, så länge inte min "frihet" berövas. Dvs. att jag kan röra mig fritt, ensam och tryggt. Ju äldre barnen blev, var beslutet om en flytt en familjeangelägenhet. Alla fick säga sitt.

Erik och jag hade gjort ett beslut, när han började vid UM.  Beslutet gick ut på, att om någon i familjen INTE vill flytta eller far illa av att leva nomadlivet, så får vi tänka om. En eloge till Erik måste jag ge, för honom kommer familjen alltid först. Pojkarnas, och mitt, välbefinnande var och är nr 1. Han var färdig att hoppa av, om så krävdes. Det har han inte behövt göra, för pojkarna har alltid haft samma nyfikenhet och äventyrslust som sin far ;) Därför kom det ju inte som en överraskning, att båda sönerna valde att studera utrikes. Alexander i England och Jonathan i Holland. Orädda har de åkt iväg. De är formade av, att varje 3e-4e år ryckas upp och börja från 0 på ett nytt ställe. Ny skola, nya vänner, ny kultur. Tungt har det varit mången gång, men när jag nu ser på dem, verkar de vara mycket trygga och balanserade.

Ett sätt, kanske, som bidragit till tryggheten är vissa rutiner. Som t.ex. denna fredagspizza. Det har vi hållit fast vid, i många, många år. Nu är degen utkavlad, min "bravur" är degen. Ekis jobb är resten! Nu sitter jag här, i Oslo, med en kall öl bredvid mig och väntar på att veckoslutet skall börja!

Ha det, som vi säger här :D