Funderingar

Jag har nog haft en ordentlig svacka, för bloggskrivandet har inte lyckats. Trots otaliga försök och lika många raderingar. Mycket har givetvis hänt sedan senaste texten, men två omvälvande händelser har jag varit med om. En trevlig och en ledsam.

Nobels Fredsprisutdelningen var ju en tillställning, som jag nog aldrig glömmer. Stämningen i Oslo Stadshus var på toppen. De av kollegerna, som varit med tidigare, sade att aldrig har det varit så hjärtevarmt och genuint glatt. De båda fredspristagarna utsttrålade en enorm energi, som nog ingen kunde stå emot! Små fadäser, som en borttappad del av talet, bidrog till att det var en "familjär" stämning. Alla var glada och jag gick därifrån med en känsla av positiv förväntan.

Inte ens den lilla "skräckfyllda" händelsen, när en mexikansk student och asylsökande, stormade upp på scenen medan Malala höll sitt tal, fick åhörarna på svaj. Det berodde säkert helt på hennes reaktion. Dvs. hon reagerade inte alls. Det fick mig övertygad, att hon är så trygg i sig och ett med sitt liv, efter att ha genomgått det hon har. Det som sker, det sker. Hon utstrålade en sådan styrka, en sådan visdom. Jag tror alla som möter henne, känner sig "små".

Den andra händelsen var min mosters bortgång. En moster som stod mig nära. Min mamma hade två systrar och dessa tre var sammankopplade långt utanför syskonskapet. De höll ihop, i vått och torrt. Dagliga samtal, morgon som kväll, hörde till. De hjälpte varann, jag tror det inte fanns i deras värld en tanke på att inte hjälpa. Jag kan nog säga, att jag på sätt och vis hade två hjälpmammor i mina mostrar. Denna moster, som vi kallade Katten gick bort väldigt fort. Den andra mostern, Butta, dog när vi bodde i New York. Också ett snabbt händelseförlopp, men ändå väntat.

Det är många som frågat mig, hur jag klarar av avsked. Jag har ett eget sätt. Jag har skapat mig en enorm inre "byrålåda" som är full med fack. Var och en människa har ett eget fack. Facket öppnas med jämna mellanrum, fylls på av nya händelser eller gamla plockas varsamt fram. När avskedet närmar sig, sluter jag facket. Detta är ett sätt för mig att överleva. Jag fullkomligt HATAR avsked, jag skulle helst bara försvinna i alla tysthet. Säga hej då, som om man träffas i morgon igen. Men det gör jag inte. För om jag lärt mig någonting så är det detta. Varje avsked kan vara det sista. Det är antagligen detta faktumet, som gör alla avsked så tunga och smärtsamma.

Nu är jag igen på väg till Finland, för att fylla vissa fack :) Efter min sista mosters bortgång, känns det extra viktigt att vara nära mamma. Hon är ju den sista av de tre systrarna. Plötsligt är hennes telefon tyst och veckobesöket till moster finns inte mera. Rutinen rubbades och hon känner sig ensam. Fast hon inget säger.

Nu iväg, flyget väntar :)

Morgonstund har.....

Någonting har förändrats. Någonting i/hos mig. Stirrar in i spegelbilden ifall jag kan upptäcka var kortslutningen skett!!!! Jag nämligen njuter oerhört av att röra på mig! Jag ser framemot mina timmar på gymmet. Nästan så jag väntar på att få packa min väska och traska iväg. Småtrallande dit och utmattad tillbaka. Inte trallande, snarare darrande och lätt illamående.

Det är svårt att acceptera, att sinnet och kroppen inte mera kör samma race. Nog borde jag ju orka som de andra. De andra unga och vältränade kvinnorna, som hoppar, böjer och vrider sina kroppar utan att en svettdroppe bryter fram. Vem är så damen där längst bak, högröd och pustande? Hon ser vagt bekant ut ;)

Dessa morgonpass har blivit allt mer viktiga för mig. Nu har vi varit 2 månader här i Oslo och takten trappas upp. Den gågna veckan har varit väldigt hektisk. Som ny vill man ju gå på allt, dvs. man vet inte riktigt vad man kan gallra bort. Det är mottagningar och middagar, olika evenemang där vi representerar och så våra egna tillställningar. Ministrar flyger in över en dag, de skall trakteras. Finska firmor vill knyta kontakter med Norge och för dem ordnas det mottagningar mm.mm.

Exempel; igår hade vi ett 50tal energi"människor" på en mottagning. Mottagningen föregicks av ett antal presentationer. Erik hälsade alla välkomna och jag stod bredvid, leende sådär välkomnande som en värdinna gör ;) Experterna i energifrågor hade sina anföranden, värdinnan satt och lyssnade men förstod ingenting! Tankarna vandrade och landade på något helt annat än vindkraft. Nåja, strax var det dags för trakteringen och "small-talket." Godbitarna försvann från serveringsfaten, sorlet nådde höga decibel och kontakter slöts. Värdinnan gick omkring och övervakade, att allt fungerade. Vilket det gjorde, för vår personal är fenomenal.

Gästerna trivdes och klockan tickade. Jag stod och sneglade hur minuterna gick. Nej, tidtabellen håller inte. Vi var nämligen bjudna till en middag på Akershus Slott. Vad göra? Vi ursäktade oss, sprang upp till vår privata våning, bytte kläder och rusade iväg. Vi hann, pfiu. Middagen var en fantastisk upplevelse. Där satt vi, alla de nordiska ambassadörerna med fruar, vid honnörsbordet. Det skålades för Kongen och det skålades för oss, de olika statsöverhuvudenas representater, era excellenser! .... och middagen var utsökt! Kveite ( hälleflundra ) som bara norrmännen kan laga! Servitrisen tyckte väl jag såg hungrig ut, för jag fick två bitar kveite, medan mina bordskavaljerer fick nöja sig med en bit :D

Lördagsmorgon, äntligen, men program på kvällen. Kongsberg fyller 200 år och det skall kalasas kungligt. Nu, först nu, läser jag inbjudan ordentligt. Klädkod..... smoking. Smoking var klädkoden även vid Akershus slott-evenemanget. Där kände jag mig rätt säker, smoking för mannen betyder klänning med jacka för damen. Läste jag! Väl ditkomna var damerna klädda allt från "vanlig" klänning till långklänning. Inför lördagens fest, vet jag inte riktigt vad jag skall klä mig i. Väljer långklänning, och det var helt rätt! Magnifik fest, med underhållning från början till slut. Maten? Kveite, bla.!!!!!!

Nu har en ny vecka börjat. En lugnare för mig, men av Eki har jag knappt sett röken av. Jag hör att han är i reps.våningen, hör hans röst bland sorlet av andra röster. Det är frukostar och luncher. På måndagen kom utrikeshandelsministern, bara för dagen. Program från morgon till kväll. Jag vaknade till, mitt i natten, av att Eki kom hem. Tidig väckning för honom på tisdagen, hela dagen seminarier på Voksenåsen, Holmenkollen. Imorgon en sen middag hos en kollega, efter arbetsdagen. På torsdagen, i ottan, flyger han med Norges statsminister, Erna Sohlberg, till Helsingfors. Möte med Alexander Stubb. På fredagsmorgonen flyger Eki tillbaka och arbetsdagen avslutas med en middag hos VDn för Voksenåsen. Det positiva med dessa middagar är, att jag får träffa min man!!!!

Veckoslutsprogrammet har jag inte ens bekantat mig med. Jag får ta en dag i sänder, annars blir det för mycket! Helt enkelt! Så småningom blir det jul och då tappas väl takten ner. För stunden!

Imorgon en ny dag, med nya utmaningar!

Hemmalyx

Det börjar lacka mot veckoslut. Fredagar har alltid varit den bästa av alla dagar. Nu är de något ännu mera! Fredagen är början på hemmavarandet. En lyx som jag mer och mer börjar värna om. Det är konstigt hur saker och ting gör en "kullerbytta". Det som förr var tråkigt och alldagligt, känns nu som en otrolig fest.

Ni vet detdär med fredagspizzan. Förr markerade den att veckoslutet börjar. Nu har fredagspizzan fått en mera "allvarligare" innebörd. Vi får vara HEMMA! Dagarna och kvällarna är fyllda med allehanda   måsten. Dessa måsten är givetvis en del av jobbet s.a.s.  På samma gång som det är roligt och spännande att träffa nya människor, kan det nog bli rätt slitsamt. Jag hoppas, att det skall lätta så småningom. Med det menar jag, att man på något sätt blir vanare, varmare i kläderna. Ty lättare lär det inte bli. De som varit länge med i gamet, säger att hösten är alltid lugn och att takten nu börjar trappas upp.

Jag kan belysa detta med ett exempel. Jag har lovat mamma och vänner, att jag skall flyga hem till Finland före julen. Jag sitter och kollar kalendern och undrar " var skall jag klämma in en resa? " Det gäller ju förstås att prioritera, men som ny är det svårt att se vad som är viktigt och vad kan jag slopa. Man vill ju inte vara ohövlig och låta bli att dyka upp på en mottagning. Det är ju en del av jobbet, en verkligt viktig del, att vara socialt aktiv.

Det finns en annan sak, som utmärker mitt novisskap. Jag har kanske inte ännu riktigt förstått vad det innebär att vara ambassadris! Att jag hela tiden borde tänka på hur jag klär mig, beter mig och uppför mig. Jag har alltid haft som motto, att vara mig själv. Nåjo, om jag skall vara helt ärlig, så är jag nog en verkligt gammal och envis hund som har svårt att lära mig nya trix. Men om jag måste dra en roll, så orkar jag nog inte och alla kommer att genomskåda mig. Visst kan jag väl föra mig värdigt, men blir jag ivrig så kan jag hoppa. Hör jag något roligt, så börjar jag gapskratta. Är jag glad, så tar jag små danssteg.

Och så detta med klädseln. Okej, mina slitna och söndriga Levisar är gömda längst in i garderoben. I höstas gick jag ut för att köpa represenationskläder. Det var ett påtag. Var skulle jag börja? Jag kom varje gång hem med klänningar à la Stina. Till slut, och med Ekis hjälp, började jag styra kosan mot andra butiker. Rysch och plysch byttes ut mot stilrent. Uggsen mot pumps och högklackat. Än så länge ;) Bara jag blir varm i min roll, kryper nog -jag- fram igen!

Och nu till händelsen, som kanske belyser det ovanstående. Eki ringde och undrade om vi vill gå på en finsk cirkus. ( Detta samtal hade vi för några veckor sedan. ) Jovisst, varför inte. Visst, det var fredagkväll, men kör till. Finsk cirkus kan ju vara något att se. Så vi fick biljetter och körde iväg. Då tänkte jag såhär, fredagkväll=ledigt och cirkus=inofficiellt. Inte sant? Sagt och gjort, på med jeansen och Uggsen. Löst och ledigt. Väl ditkomna, står det en mottagningskommitté och väntar på oss!!! Borgmästaren och kulturinstitutets chef hälsar oss välkomna. Ingen hade berättat att detta var i högsta grad en representation, med en tillhörande mottagning efter showen! Jag kände mig som en katt bland hermeliner. Tills mottagningen började. Cirkusen var mera en typ av akrobatik. 6 väldigt duktiga killar, som utförde de mest hisnande numren utan skyddsnät. Efter showen gick vi då back stage och där stod killarna, drypande av svett, i kalsongerna!!! Efter att de duschat, kom de tillbaka i... jeans och T-skjortor. Gissa vem som då kände sig rättklädd, trots allt ;) Slutet gott, men en tankeväckare. Jag insåg, att vart vi än går, representerar vi. Vi är nu aporna och i blickfånget. His exellency and madame Erik Lundberg :D

Som motvikt för att orka med allt vad det nya livet medför, är det ju viktigt att ha något eget. Jag har skaffat mig ett gymkort och har redan börjat gå på pilates. Imorgon skall jag träffa min personliga tränare, som säkert gör upp ett hemskt program som jag envist kommer att följa. Tanken på ett sundare liv har vaknat och det känns inte alls jobbigt! Dessutom har jag börjat med lapptäcken igen. En hobby som slumrat de senaste 3 åren. Jag kom med i en grupp och nu sitter jag och syr små lappar för hand! Det underbara med detta är, att gruppen består av lokala kvinnor. Trevliga norskor, som glatt pratar och skrattar och som välkomnade mig omedelbart in i gruppen!

Här sitter jag och myser i ensamheten. Eki ute med en finsk delegation, som anlände imorse. Ett av gästrummen är bebott, så vi har vår första gäst. För Eki är det långa och tunga dagar. Han jobbar, reser, representerar. Det är frukostar, luncher, middagar och mottagningar. Dessa går alla arbetets tecken. ( Dygnet har så få timmar, så även en frukost betyder jobb. ) Personalmöten, samt att bygga upp kontakter, nätverk, föra Finlands talan etc.etc. Takten trappas upp, som sagt, hösten har bara börjat men imorgon är det fredag och det betyder..... pizza och en hemmakväll :)

Ha ett rofyllt veckoslut, tänd ljus i höstmörkret och njut av stillheten. Det gör vi ;)

Fredag…. igen


Pizzadegen jäser, ölen är i kylen. Jag har ringt till mamma och hemmet är städat. Detta betyder enbart en sak, att det är fredag. Jag är till en viss mån en vanemänniska, rutiner gör att saker och ting blir gjorda. Att skriva en blogg, hör ännu inte till mina rutiner. Därför blir det långa pauser mellan texterna. Jag är definitivt en gammal hund, som har svårt att lära mig nya trix. Sakta men säkert…

Nu har vi varit en månad i Oslo. Redan. Med fasa ser jag dagarna gå och om 4 år sitter jag någon annanstans och skriver denna blogg. Det kanske känns dumt, att ens fundera så. Jag vet hur snabbt åren går. Jag har fått för mig, att de på något sätt går snabbare när man lever ett "nomadliv". Jag vet, att när vi anländer till en ny postering så har jag X antal år framför mig. Det är som om man har en träkloss, varje postering är en kloss och de ökar i antal.

Jag har ju inte något att jämföra med och kanske känns det lika för andra, men när jag tänker tillbaka på en händelse, så är det förknippat med ett ställe. Ett land, en stad. Jag ser på ett foto och plötsligt är jag tillbaka till t.ex. Syrien. Vår första postering, barnen var små och allt var obekant och spännande.

Erik hade åkt iväg tidigare till Damaskus. Jag och pojkarna anlände senare. Alexander var 5 år och Jonathan 3 år. Vi hade förberett sönerna så långt vi kunde. Att skolspråket t.ex. blir ett annat än det vi pratar hemma. Engelska. När vi gick ombord på Finnair i Helsingfors, stegade Alexander fram till flyvärdinnan och sade " hello, my name is Alexander and I am 5 years old ". Lillebror var inte sämre, utan tultade fram och sa " hello, my name is Jonathan and I am 3 ". De hade förstått…. nu börjar något nytt!

Nu är dessa små redan vuxna män och lever sina egna liv. Oj så många nätter Eki och jag legat vakna och funderat på, om vi gjorde rätta val. Processen börjar ju alltid så, att Eki kommer hem med en bunt papper där blivande posteringar blir lediga. Han sätter ett krux i kanten, vilka han tycker är intressanta. Sedan tar jag fram min penna och kruxar för, vilka ställen/länder jag kan tänka mig att bosätta mig i. Jag är väldigt möjlig, så länge inte min "frihet" berövas. Dvs. att jag kan röra mig fritt, ensam och tryggt. Ju äldre barnen blev, var beslutet om en flytt en familjeangelägenhet. Alla fick säga sitt.

Erik och jag hade gjort ett beslut, när han började vid UM.  Beslutet gick ut på, att om någon i familjen INTE vill flytta eller far illa av att leva nomadlivet, så får vi tänka om. En eloge till Erik måste jag ge, för honom kommer familjen alltid först. Pojkarnas, och mitt, välbefinnande var och är nr 1. Han var färdig att hoppa av, om så krävdes. Det har han inte behövt göra, för pojkarna har alltid haft samma nyfikenhet och äventyrslust som sin far ;) Därför kom det ju inte som en överraskning, att båda sönerna valde att studera utrikes. Alexander i England och Jonathan i Holland. Orädda har de åkt iväg. De är formade av, att varje 3e-4e år ryckas upp och börja från 0 på ett nytt ställe. Ny skola, nya vänner, ny kultur. Tungt har det varit mången gång, men när jag nu ser på dem, verkar de vara mycket trygga och balanserade.

Ett sätt, kanske, som bidragit till tryggheten är vissa rutiner. Som t.ex. denna fredagspizza. Det har vi hållit fast vid, i många, många år. Nu är degen utkavlad, min "bravur" är degen. Ekis jobb är resten! Nu sitter jag här, i Oslo, med en kall öl bredvid mig och väntar på att veckoslutet skall börja!

Ha det, som vi säger här :D

Oslo

Tiden rinner iväg och jag har knappt hunnit upptäcka Oslo. Så mycket nytt, varvat med så mycket gammalt! Påminn mig, kära läsare, att när flyttlasset går vidare om 4 år så har lådmängden reducerats med hälften.

 Jag har fått mig en allvarlig tankeställare, när det gäller vad det är som gör ett hem. Under våra många år utrikes, på olika ställen i världen, var det viktigt att hemmet innanför väggarna var detsamma. Samma möbler, leksaker, böcker, skivor och filmer. Allt skulle med…. för barnens skull. Nu följer inte barnen mera med oss på våra posteringar och jag tänkte, att visst skall ju hemmet med. Givetvis.

Jag började fundera, redan när jag såg lådmängderna öka när flyttgubbarna packade in hemmet i Finland. Är detta nu rikigt klokt? 324 lådor transporteras från A till B. På finska sidan tog det 4 karlar 2 dagar att packa och lasta flyttkontainern. Det tog tre raska män en dag att bära in allt i det nya hemmet i Norge. Det tog mig en vecka!!!! att packa upp. Aldrig mera. Det var en och annan svordom som kom över mina läppar, medan jag arbetade.

Nu är hemmet färdigt, nästan, jag ser mig omkring och undrar…. hur kunde detta lilla faktiskt behöva 324 lådor! På vinden finns 20 lådor med onödiga saker!!!! 20! T.ex. 2 stora lådor innehållande stekpannor, grytor, kastruller som inte passar en induktionsspis. Dessa kunde jag har gjort mig av med, redan INNAN de packades ner i Finland. Om jag hade tänkt, planerat och organiserat.

Nåja, hemmet är min borg och ett "råddigt" hem, är ett råddigt sinne. Hemmet bestod ännu av dessa 324 lådor, när vårt nya liv började här i Oslo. Första veckan varvades av representationer och låduppackning, för min del. Eki kastades redan på måndagen den 1a september in i sitt arbete. Torsdagen den 4e, stod vi värdar, efter att det årliga Sibelius-priset utdelats. I år gick priset till en fantastisk violinist, Vilde Frang. Mottagningen föregicks av en konsert av Oslo Filharmoniske Orkester, ledd av Vasily Petrenko. Vi hade ett 50-tal gäster och kvällen var trevlig. Vi blev varmt välkomnade till Oslo, så vi somnade med ett leende på våra läppar. Sent om sider.

Denna vecka har varit händelserik. Många höjdpunkter, ur min synvinkel. På tisdagen kom Mumin på besök. 84 barn, mellan 2 och 5 år, var inbjudna med sina dagisfröknar. Inalles 100 människor, som alla fick krama Mumintrollet. Barnen var väl förberedda, de visste att Mumin kom från Finland och ropade glatt "sedär är finska flaggan". Detta om någonting är ju att göra Finland känt! Barnen sjöng för Mumin, sagor lästes och Muminmammans goda bullar åts och så dracks det hallonsaft. Naturligtvis. Så till den grad, att dagisfröknarna blev oroliga hur de skall hinna tillbaka till dagiset i tid, innan den stora "störtvågen" :D Efter att barnen avlägsnat sig, började vuxenprogrammet. En paneldiskussion tillsammans med Sophia Jansson. Mycket intressant.

Onsdagsförmiddagen spenderades på Voxenåsen, uppe på Hollmenkollen.  Systerstället till Hanaholmen. En otroligt vacker plats, med vidunderlig utsikt över Oslo och mer därtill. Solen sken och vinden var varm. Maten god och värdarna charmanta.

Torsdagsmorgonen grydde och det var dagen D. Dagen då Eki officiellt blev ambassdör i Norge. Dagen då han skulle träffa kung Harald V. Vi hämtades av Kongens adjutant, som vänligt berättade om hur allt kommer att förlöpa. Tidsschemat var på minuten upplagd. Vi lämnade residenset exakt klockan 10.48. Kördes till Slottet. När vi närmade oss, spelade Kongens garde en "trudelutt". Ett tecken för Kongen, att nu anländer vi! Gardet gjorde honnör och Eki nickade, sådär vant som man ju brukar göra ;) Medan Erik ledsagades till Kongen, tog en hovdam hand om mig. Ännu hemma funderade jag, hur i all sin dar skall detta gå? Väl där…. jag prepplade på som om jag känt damen en längre tid! Hon berättade om slottet, kungafamiljen osv. Summa summarum, vi hade en trevlig 15 minuter, med frågor varvat med skratt! På en given signal, kom en annan hovdam in och jag ledsagades ut samtidigt som Eki kom från sin audiens med Kongen. Givakt och svängom, vänsterom och högerom. In i bilen och till följande ställe. Denna gång en mottagning i Regeringshuset. Small talk och gratulationer. En osynlig signal och adjutanten hämtade oss. När vi kom hem, stod personalen med champagneglasen höjda och hälsade den nya ambassadören välkommen och gratulerades. Av med finstassen, fötterna på bordet och en kopp godiskaffe. En oförglömlig och intressant dag, som avslutades med sushi och en flaska gott japanskt öl!

Det bästa hittills? Det finska telefonabonemanget, som gör det möjligt att ringa hem obegränsat, skicka sms och surfa! Idag kom den första gästrumsbokningen! Livet börjar rulla på, här kommer vi att trivas :)  Jag har kanske sagt det redan?!

Startskottet

Nu har nedräkningen börjat. Huset är "invaderat" av 2 mycket effektiva flyttkarlar. På en timme var sovrummet ihoppackat, köket i lådor och farten bara ökar. De påstår, att på denna ena dag får de hela hemmet i lådor, för att imorgon kunna lasta allt i flyttcontainern.

Så har det skett förut, detta är ju vår 7e flyttning. Denna gång känns det extra jobbig. Jag vet inte vad det är för känslostormar som rider mig denna gång. Euforisk lycka byts i ett ögonblick ut mot bottenlös förtvivlan. Det är alltid svårt, att bryta upp. Att lämna släkten, vännerna, mamma och nu sonen Alexander. Vetskapen om att ett barn blir kvar, det är det som känns så fel, på något sätt. Vår andra son, Jonathan, studerar ännu i Holland. Att han är där, känns ok. Likaså när Alexander studerade i England, det var också rätt och riktigt. Då var de borta, vi var hemma. Hemma i Finland. Nu är 3/4 av familjen utomlands och 1/4 blir i hemlandet.

Inklämd i ett hörn, sitter jag och övervakar packandet. I ena stunden förbannar jag mängden av "tavara" som under årens lopp ökat drastiskt. Jag vet sjutton inte vem det är som fyller skåpen men grejor. Det är å andra sidan just dessa saker som gör det till vårt hem. Mitt hem är min borg, det stämmer så väl in på mig. För det är ju i hemmet jag finns.

Jag trodde alltid, att det var viktigt för barnen, att hemmet var intakt. Det må ha varit Syrien, Kanada, Finland, Frankrike eller USA utanför fönstret. Innanför var det alltid samma hem. Samma möbler, samma "doft". Jag inser nu, att det sannerligen är lika viktigt för mig och säkert för Erik också. Visst skulle det vara skönt, att bara kunna ta sin kappsäck och gå. Inte ha detta enorma maskineri igång varje gång vi drar vidare. Men då blir det inte vårt hem. Jag behöver varje liten detalj, för att jag skall känna mig….. hemma! Det är tur att Erik förstår. Han skakar lätt på huvudet, himlar emellanåt med ögonen men håller tand för tunga! Han känner mig och låter mig hållas. Ty… trivs inte jag, så trivs INGEN i min närhet ;) The lady of the house has spoken!!!!

Nu har regnet stillat och solen tittar fram. Så även inombords. Tårarna har bytts ut mot ett försiktigt leende. Nog blir det bra. Vi har ett fantastiskt äventyr framför oss, bara vi skulle komma iväg…..

Sista veckan i Finland

Sitter i soffan och ser omkring mig. Hemmet är i upplösningstillstånd. Alla som känner mig, vet att jag skall ha ordning och reda omkring mig. Nu får jag nästan ångest av att bo såhär. Ävenom det bara är för några dagar.

Inkommande fredag "kastar" vi loss, rattar vår nya bil mot Oslo och påbörjar vårt nästa äventyr, som kommer att räcka i 4 år. Åter en gång startar vi från 0. Nytt land, ny stad, nya människor…. allt nytt.

Idén att börja blogga om mitt liv föddes när vi fick beskedet, att Erik blivit utnämd till ambassadör i Norge.  På något sätt kändes det som om detta blev en start på något nytt, någon form av brytningspunkt.

Jag är alltså en sk. "medföljare", hustru till en diplomat. Året var 1994, när Erik berättade att han sökt in till Utrikesministeriets KAVAKU ( kansainvälisten asioiden valmennuskurssi ). Jaha, svarade jag och glömde bort det i nästa ögonblick. Vi levde ett rätt normalt småbarnsliv, med två små söner. Ni vet, arbete och dagis, vardagskaos.

UM-processen rullade på i kulisserna, utan att jag desto mera ens funderade på hur livet kommer att förändras ifall han blir antagen. Intagningen bestod av flera olika delstadier och för varje gång han gick vidare, blev det mera spännande. Livet rullade dock på. Jag arbetade som lärare på Åbolands Vårdutbildning den hösten, för en termin. Efter årsskiftet skulle jag börja arbeta på Finlands Röda kors. ( Ja, jag är alltså utbildad sjuskötare och specialiserat mig till hälsovårdare. ) En dag, när jag kom till lärarrummet, hojtade kanslisten; Erik ringde och det blev ett JA! Det kändes som om jag blev svald av en störtvåg.

Nu sitter jag här, mitt i flyttkaoset, 19 år senare, och börjar blogga! Det är samma strövtåg som sväljer mig varje gång vi står inför en ny utlandspostering. Nu är det dock en tsunami som väller inom mig.

Varför denna blogg? Många frågar om mitt/vårt liv utomlands. Det har varit svårt att dela med sig av vår vardag. Hur berätta om upplevelserna, tankarna och livet? Det är ju inte en semesterresa, utan ett sätt att leva. Nu känns detta forum rätt och riktigt. Tiden är mogen :) Så, min kära eventuella läsare, du kommer att få en inblick i en nybakad ambassadris vardag, tankar och känslor. Tillbakablickar och framtidsförhoppningar och allt däremellan.

…. men nu tillbaka till flyttkaoset….