Startskottet

Nu har nedräkningen börjat. Huset är "invaderat" av 2 mycket effektiva flyttkarlar. På en timme var sovrummet ihoppackat, köket i lådor och farten bara ökar. De påstår, att på denna ena dag får de hela hemmet i lådor, för att imorgon kunna lasta allt i flyttcontainern.

Så har det skett förut, detta är ju vår 7e flyttning. Denna gång känns det extra jobbig. Jag vet inte vad det är för känslostormar som rider mig denna gång. Euforisk lycka byts i ett ögonblick ut mot bottenlös förtvivlan. Det är alltid svårt, att bryta upp. Att lämna släkten, vännerna, mamma och nu sonen Alexander. Vetskapen om att ett barn blir kvar, det är det som känns så fel, på något sätt. Vår andra son, Jonathan, studerar ännu i Holland. Att han är där, känns ok. Likaså när Alexander studerade i England, det var också rätt och riktigt. Då var de borta, vi var hemma. Hemma i Finland. Nu är 3/4 av familjen utomlands och 1/4 blir i hemlandet.

Inklämd i ett hörn, sitter jag och övervakar packandet. I ena stunden förbannar jag mängden av "tavara" som under årens lopp ökat drastiskt. Jag vet sjutton inte vem det är som fyller skåpen men grejor. Det är å andra sidan just dessa saker som gör det till vårt hem. Mitt hem är min borg, det stämmer så väl in på mig. För det är ju i hemmet jag finns.

Jag trodde alltid, att det var viktigt för barnen, att hemmet var intakt. Det må ha varit Syrien, Kanada, Finland, Frankrike eller USA utanför fönstret. Innanför var det alltid samma hem. Samma möbler, samma "doft". Jag inser nu, att det sannerligen är lika viktigt för mig och säkert för Erik också. Visst skulle det vara skönt, att bara kunna ta sin kappsäck och gå. Inte ha detta enorma maskineri igång varje gång vi drar vidare. Men då blir det inte vårt hem. Jag behöver varje liten detalj, för att jag skall känna mig….. hemma! Det är tur att Erik förstår. Han skakar lätt på huvudet, himlar emellanåt med ögonen men håller tand för tunga! Han känner mig och låter mig hållas. Ty… trivs inte jag, så trivs INGEN i min närhet ;) The lady of the house has spoken!!!!

Nu har regnet stillat och solen tittar fram. Så även inombords. Tårarna har bytts ut mot ett försiktigt leende. Nog blir det bra. Vi har ett fantastiskt äventyr framför oss, bara vi skulle komma iväg…..

Sista veckan i Finland

Sitter i soffan och ser omkring mig. Hemmet är i upplösningstillstånd. Alla som känner mig, vet att jag skall ha ordning och reda omkring mig. Nu får jag nästan ångest av att bo såhär. Ävenom det bara är för några dagar.

Inkommande fredag "kastar" vi loss, rattar vår nya bil mot Oslo och påbörjar vårt nästa äventyr, som kommer att räcka i 4 år. Åter en gång startar vi från 0. Nytt land, ny stad, nya människor…. allt nytt.

Idén att börja blogga om mitt liv föddes när vi fick beskedet, att Erik blivit utnämd till ambassadör i Norge.  På något sätt kändes det som om detta blev en start på något nytt, någon form av brytningspunkt.

Jag är alltså en sk. "medföljare", hustru till en diplomat. Året var 1994, när Erik berättade att han sökt in till Utrikesministeriets KAVAKU ( kansainvälisten asioiden valmennuskurssi ). Jaha, svarade jag och glömde bort det i nästa ögonblick. Vi levde ett rätt normalt småbarnsliv, med två små söner. Ni vet, arbete och dagis, vardagskaos.

UM-processen rullade på i kulisserna, utan att jag desto mera ens funderade på hur livet kommer att förändras ifall han blir antagen. Intagningen bestod av flera olika delstadier och för varje gång han gick vidare, blev det mera spännande. Livet rullade dock på. Jag arbetade som lärare på Åbolands Vårdutbildning den hösten, för en termin. Efter årsskiftet skulle jag börja arbeta på Finlands Röda kors. ( Ja, jag är alltså utbildad sjuskötare och specialiserat mig till hälsovårdare. ) En dag, när jag kom till lärarrummet, hojtade kanslisten; Erik ringde och det blev ett JA! Det kändes som om jag blev svald av en störtvåg.

Nu sitter jag här, mitt i flyttkaoset, 19 år senare, och börjar blogga! Det är samma strövtåg som sväljer mig varje gång vi står inför en ny utlandspostering. Nu är det dock en tsunami som väller inom mig.

Varför denna blogg? Många frågar om mitt/vårt liv utomlands. Det har varit svårt att dela med sig av vår vardag. Hur berätta om upplevelserna, tankarna och livet? Det är ju inte en semesterresa, utan ett sätt att leva. Nu känns detta forum rätt och riktigt. Tiden är mogen :) Så, min kära eventuella läsare, du kommer att få en inblick i en nybakad ambassadris vardag, tankar och känslor. Tillbakablickar och framtidsförhoppningar och allt däremellan.

…. men nu tillbaka till flyttkaoset….