Startskottet

Nu har nedräkningen börjat. Huset är "invaderat" av 2 mycket effektiva flyttkarlar. På en timme var sovrummet ihoppackat, köket i lådor och farten bara ökar. De påstår, att på denna ena dag får de hela hemmet i lådor, för att imorgon kunna lasta allt i flyttcontainern.

Så har det skett förut, detta är ju vår 7e flyttning. Denna gång känns det extra jobbig. Jag vet inte vad det är för känslostormar som rider mig denna gång. Euforisk lycka byts i ett ögonblick ut mot bottenlös förtvivlan. Det är alltid svårt, att bryta upp. Att lämna släkten, vännerna, mamma och nu sonen Alexander. Vetskapen om att ett barn blir kvar, det är det som känns så fel, på något sätt. Vår andra son, Jonathan, studerar ännu i Holland. Att han är där, känns ok. Likaså när Alexander studerade i England, det var också rätt och riktigt. Då var de borta, vi var hemma. Hemma i Finland. Nu är 3/4 av familjen utomlands och 1/4 blir i hemlandet.

Inklämd i ett hörn, sitter jag och övervakar packandet. I ena stunden förbannar jag mängden av "tavara" som under årens lopp ökat drastiskt. Jag vet sjutton inte vem det är som fyller skåpen men grejor. Det är å andra sidan just dessa saker som gör det till vårt hem. Mitt hem är min borg, det stämmer så väl in på mig. För det är ju i hemmet jag finns.

Jag trodde alltid, att det var viktigt för barnen, att hemmet var intakt. Det må ha varit Syrien, Kanada, Finland, Frankrike eller USA utanför fönstret. Innanför var det alltid samma hem. Samma möbler, samma "doft". Jag inser nu, att det sannerligen är lika viktigt för mig och säkert för Erik också. Visst skulle det vara skönt, att bara kunna ta sin kappsäck och gå. Inte ha detta enorma maskineri igång varje gång vi drar vidare. Men då blir det inte vårt hem. Jag behöver varje liten detalj, för att jag skall känna mig….. hemma! Det är tur att Erik förstår. Han skakar lätt på huvudet, himlar emellanåt med ögonen men håller tand för tunga! Han känner mig och låter mig hållas. Ty… trivs inte jag, så trivs INGEN i min närhet ;) The lady of the house has spoken!!!!

Nu har regnet stillat och solen tittar fram. Så även inombords. Tårarna har bytts ut mot ett försiktigt leende. Nog blir det bra. Vi har ett fantastiskt äventyr framför oss, bara vi skulle komma iväg…..