Fredag…. igen


Pizzadegen jäser, ölen är i kylen. Jag har ringt till mamma och hemmet är städat. Detta betyder enbart en sak, att det är fredag. Jag är till en viss mån en vanemänniska, rutiner gör att saker och ting blir gjorda. Att skriva en blogg, hör ännu inte till mina rutiner. Därför blir det långa pauser mellan texterna. Jag är definitivt en gammal hund, som har svårt att lära mig nya trix. Sakta men säkert…

Nu har vi varit en månad i Oslo. Redan. Med fasa ser jag dagarna gå och om 4 år sitter jag någon annanstans och skriver denna blogg. Det kanske känns dumt, att ens fundera så. Jag vet hur snabbt åren går. Jag har fått för mig, att de på något sätt går snabbare när man lever ett "nomadliv". Jag vet, att när vi anländer till en ny postering så har jag X antal år framför mig. Det är som om man har en träkloss, varje postering är en kloss och de ökar i antal.

Jag har ju inte något att jämföra med och kanske känns det lika för andra, men när jag tänker tillbaka på en händelse, så är det förknippat med ett ställe. Ett land, en stad. Jag ser på ett foto och plötsligt är jag tillbaka till t.ex. Syrien. Vår första postering, barnen var små och allt var obekant och spännande.

Erik hade åkt iväg tidigare till Damaskus. Jag och pojkarna anlände senare. Alexander var 5 år och Jonathan 3 år. Vi hade förberett sönerna så långt vi kunde. Att skolspråket t.ex. blir ett annat än det vi pratar hemma. Engelska. När vi gick ombord på Finnair i Helsingfors, stegade Alexander fram till flyvärdinnan och sade " hello, my name is Alexander and I am 5 years old ". Lillebror var inte sämre, utan tultade fram och sa " hello, my name is Jonathan and I am 3 ". De hade förstått…. nu börjar något nytt!

Nu är dessa små redan vuxna män och lever sina egna liv. Oj så många nätter Eki och jag legat vakna och funderat på, om vi gjorde rätta val. Processen börjar ju alltid så, att Eki kommer hem med en bunt papper där blivande posteringar blir lediga. Han sätter ett krux i kanten, vilka han tycker är intressanta. Sedan tar jag fram min penna och kruxar för, vilka ställen/länder jag kan tänka mig att bosätta mig i. Jag är väldigt möjlig, så länge inte min "frihet" berövas. Dvs. att jag kan röra mig fritt, ensam och tryggt. Ju äldre barnen blev, var beslutet om en flytt en familjeangelägenhet. Alla fick säga sitt.

Erik och jag hade gjort ett beslut, när han började vid UM.  Beslutet gick ut på, att om någon i familjen INTE vill flytta eller far illa av att leva nomadlivet, så får vi tänka om. En eloge till Erik måste jag ge, för honom kommer familjen alltid först. Pojkarnas, och mitt, välbefinnande var och är nr 1. Han var färdig att hoppa av, om så krävdes. Det har han inte behövt göra, för pojkarna har alltid haft samma nyfikenhet och äventyrslust som sin far ;) Därför kom det ju inte som en överraskning, att båda sönerna valde att studera utrikes. Alexander i England och Jonathan i Holland. Orädda har de åkt iväg. De är formade av, att varje 3e-4e år ryckas upp och börja från 0 på ett nytt ställe. Ny skola, nya vänner, ny kultur. Tungt har det varit mången gång, men när jag nu ser på dem, verkar de vara mycket trygga och balanserade.

Ett sätt, kanske, som bidragit till tryggheten är vissa rutiner. Som t.ex. denna fredagspizza. Det har vi hållit fast vid, i många, många år. Nu är degen utkavlad, min "bravur" är degen. Ekis jobb är resten! Nu sitter jag här, i Oslo, med en kall öl bredvid mig och väntar på att veckoslutet skall börja!

Ha det, som vi säger här :D