Funderingar

Jag har nog haft en ordentlig svacka, för bloggskrivandet har inte lyckats. Trots otaliga försök och lika många raderingar. Mycket har givetvis hänt sedan senaste texten, men två omvälvande händelser har jag varit med om. En trevlig och en ledsam.

Nobels Fredsprisutdelningen var ju en tillställning, som jag nog aldrig glömmer. Stämningen i Oslo Stadshus var på toppen. De av kollegerna, som varit med tidigare, sade att aldrig har det varit så hjärtevarmt och genuint glatt. De båda fredspristagarna utsttrålade en enorm energi, som nog ingen kunde stå emot! Små fadäser, som en borttappad del av talet, bidrog till att det var en "familjär" stämning. Alla var glada och jag gick därifrån med en känsla av positiv förväntan.

Inte ens den lilla "skräckfyllda" händelsen, när en mexikansk student och asylsökande, stormade upp på scenen medan Malala höll sitt tal, fick åhörarna på svaj. Det berodde säkert helt på hennes reaktion. Dvs. hon reagerade inte alls. Det fick mig övertygad, att hon är så trygg i sig och ett med sitt liv, efter att ha genomgått det hon har. Det som sker, det sker. Hon utstrålade en sådan styrka, en sådan visdom. Jag tror alla som möter henne, känner sig "små".

Den andra händelsen var min mosters bortgång. En moster som stod mig nära. Min mamma hade två systrar och dessa tre var sammankopplade långt utanför syskonskapet. De höll ihop, i vått och torrt. Dagliga samtal, morgon som kväll, hörde till. De hjälpte varann, jag tror det inte fanns i deras värld en tanke på att inte hjälpa. Jag kan nog säga, att jag på sätt och vis hade två hjälpmammor i mina mostrar. Denna moster, som vi kallade Katten gick bort väldigt fort. Den andra mostern, Butta, dog när vi bodde i New York. Också ett snabbt händelseförlopp, men ändå väntat.

Det är många som frågat mig, hur jag klarar av avsked. Jag har ett eget sätt. Jag har skapat mig en enorm inre "byrålåda" som är full med fack. Var och en människa har ett eget fack. Facket öppnas med jämna mellanrum, fylls på av nya händelser eller gamla plockas varsamt fram. När avskedet närmar sig, sluter jag facket. Detta är ett sätt för mig att överleva. Jag fullkomligt HATAR avsked, jag skulle helst bara försvinna i alla tysthet. Säga hej då, som om man träffas i morgon igen. Men det gör jag inte. För om jag lärt mig någonting så är det detta. Varje avsked kan vara det sista. Det är antagligen detta faktumet, som gör alla avsked så tunga och smärtsamma.

Nu är jag igen på väg till Finland, för att fylla vissa fack :) Efter min sista mosters bortgång, känns det extra viktigt att vara nära mamma. Hon är ju den sista av de tre systrarna. Plötsligt är hennes telefon tyst och veckobesöket till moster finns inte mera. Rutinen rubbades och hon känner sig ensam. Fast hon inget säger.

Nu iväg, flyget väntar :)